Varför tillsätts kalciumkarbonat (CaCO3) i biologiskt nedbrytbara påsar?

Även om PBAT har utmärkta prestanda är det dyrt och defekter som draghållfasthet och låg modul begränsar också dess tillämpning. Kalciumkarbonat (CaCO3) kommer från naturen och är billigt, rikligt och mångsidigt. Att använda kalciumkarbonat som plasttillsats kan effektivt minska produktionskostnaderna samtidigt som plastmatrisens goda mekaniska egenskaper bibehålls.

Det finns många hydroxylgrupper på ytan av kalciumkarbonat, som har dålig kompatibilitet med organiska polymermaterial och är lätta att agglomerera när det når en viss finhet, så ytmodifiering är ett nödvändigt hjälpmedel. För närvarande är titanat och silan mycket använda kopplingsmedel, bland vilka titanat är en protonreaktant som inte behöver vattenkondensering, silan är en hydroxylreaktant som behöver vattenkondensering, när kalciumkarbonat kombineras med PBAT kan siloxan reagera med CaCO3 och vattenmolekyler som finns kvar på ytan av PBAT, vilket kan bromsa nedbrytningshastigheten för molekylkedjor, vilket är mycket lämpligt för förstärknings- och modifieringsapplikationer.